Fredagen fortsätter torsdagens strålande väder. De tidiga åren i WOWs historia var ju väldigt blöta historier så man är glatt överraskad och noga med solskyddet och bryr sig inte ens om att ta med en regnponcho. Idag ska det spenderas mycket tid i heta Linnétältet, så även vattenflaskan hålls fylld. Fredagen håller hög nivå med bra blandning i genrerna.
The Julie Ruin - Linné
Förra året blev det ingen spelning på WOW pga Kathleen Hannas sjukdom. Nu är hon bättre och energin är på topp. Ikon för en hel musikrörelse med en stor skara följare, drar hon en rejäl publik trots den tidiga tiden. Pratglad och danssugen som alltid blir det bra balans i mötet med publiken som är lika sugna på att lyssna som att snacka.
Years & Years - Linné
Som väntat är tältet fyllt till max och många fler utanför som vill komma in för att få en glimt av Londontrion. Olly Alexander är en sann glädje att både höra och se med sin entusiastiska glädje och studsiga dans. Tältet är perfekt för denna skira, klubbpop, här kan energin samlas och explodera, skyddad från solens starka strålar.
Tyler The Creater - Azalea
Underbart med en amerikansk hip-hop-akt som faktiskt levererar. Sett alldeles för många spelningar bestående av lösa rhymes, samplingar och uppmaningar till publiken att "go nuts" utan att ge dem något att faktiskt ge respons på. Tyler börja med att presentera sig, hälsa på publiken, för att sedan dra igång en fet rockig hip-hopmaraton av sin repertoar. Han tar sig tid att prata med publiken mellan låtarna. Responsen är massiv och behöver inte några som helst uppmaningar för att ges. Den som ger får tillbaka. Tyler ger allt - en riktig entertainer.
Caribou - Linné
Kanadensaren Daniel Victor Snaith aka Caribou bjuder på en riktig dansfest. Säkert mer klubblikt än många föreställt sig. Tältet skyddar mot solen och förstärker ljusshowen. En dröm hade dock varit en open air spelning i soluppgång. Nu blir det lite instängt och tillsammans med att de stora nyanserna saknas lyfter inte konserten till den höjd den hade kunnat göra.
Ms Lauryn Hill - Flamingo
Den av dagens spelningar som det funnits mest funderingar runt. Hur kommer hon vara? Hur kommer det låta? Kommer hon vara i tid? Även många frågor som jag lätt kan googla om jag hade orkat. Som varför hon uttalat benämns Ms som det vore en adelstitel? Lauryn gör entré och inleder tillsammans med hela sitt stora band sittande. Rösten är det inget fel på, men det är mycket annat som inte funkar. Hon är uppenbart missnöjd med ljudet och riktar mer uppmärksamhet mot scenens bakre regioner än oss framför henne. Så fortsätter det de första 20 min. Det är först när hon äntligen kommer upp ur soffan som hon kan fokusera sin energi på oss och att ha lite kul. (Varför sitter hon här så länge? Hon är inte gammal.) Nu börjar hon till och med att dansa och skratta lite. Åtminstone så mycket som dagens utstyrsel tillåter. Den stora boleron måste konstant hållas i för att inte falla av. (Ta av den jävla hatten så du kan röra dig som en människa.) I övrigt en unik spelning där många låtar fått nytt arrangemang, ibland nästan till oigenkänning, men inte på ett dåligt sätt. Kryddat med lite Nina Simone från soundtracket till nya dokumentären om sångerskan.
Florence and the Machine - Azalea
Man kan göra det krångligt för sig och hänga upp sig på detaljer som Lauryn, eller så gör man det lätt för sig och sparkar av sig skorna och bara kör som Florence. Om förra besöket var en solig trolsk saga på Flamingo-scenen så är detta en virvlande nattlig vandring med älvorna. Rösten, dansen och det glänsande vita ljuset i en perfekt symbios med den gigantiska publikens dyrkan. Florence Welsh är på topp och visar vem som är WOWs sanna drottning.
Pet Shop Boys - Flamingo
Flest kostymbyten och mest laser. Man kan egentligen inte vara besviken för mer eller mindre alla hits och favoriter finns med här. Kanske är det att många av de nyare låtarna känns som generiska versioner av deras egna höjdare som gör att mitt intresse kommer och går. Kanske har föregående fulländade konsert blockerat mig för nya intryck. Kanske är det Neil Tannants stelhet som gör att de spaceade kostymerna mer känns som utklädnader än artistiska scenkläder. Favolåtarna sitter dock som en smäck och inget kan hålla mig på marken när första takterna till It´s a sin slås an. Har man synthat i 34 år har man rätten att kännas lite gammal emellanåt.