Molnen hopar sig, det ser mörkt ut på himlen och med pondus äntrar Lykke Li Flamingo-scenen. Musiken och hennes artistpersona är inte längre so sad, so sad utan so sad, so sexy. Och det märks. Scenspråket är ett annat, det finns en ny typ av attityd och kaxighet som liksom hennes nya sound andas mer rnb. Mörkret, som väl är ett av Lykke Lis främsta kännetecken, finns fortfarande där men det känns inte lika djupt som när det begav sig med ”I Never Learn” och ”Wounded Rhymes”. Något man påminns om under låtar som ”Gunshot” och ”I Follow Rivers”. De blir oundvikligen mer kraftfulla live jämfört med låtar från ”So sad so sexy", men istället för att bli nostalgisk känner jag snarare att det hade varit kul att få höra dem i versioner som minner mer om det nya.
Apropå mörker så önskar jag att det hade varit just det under spelningen. Även om ett obarmhärtigt regn kan göra sitt för att bidra till rätt sinnesstämning, så känns det som att det snarare sköljer bort än tillför. Frågan är om det inte blir lite av en barriär mellan scenen och publiken, för det känns inte som att musiken når riktigt hela vägen fram.
Det tog några lyssningar för mig innan den nya skivan satte sig, men nu är jag helt hooked. Och kanske gäller det också live, så vi får hoppas att hon kommer tillbaka snart igen.
Text: Emilia Håkansson
Foto: Hilda Arneback