Wow är en omväxlande festival och i år kom det att gälla även vädret. Torsdagens sol byts på fredagen ut mot hård blåst och insläppet får skjutas upp två timmar. Man märker att arrangörerna jobbat hårt med att vindsäkra scener och området, vädret lugnar sig också under dagen och programmet rullar på utan större ändringar. Timbuktu dyker upp för andra gången, nu för spelning på stora scenen kompad av Damn! som så många gånger förut. Lily Allen bjuder på festivalens mest underväldigande spelning, utan livemusiker, backdrop eller scenshow. Kontrasten är stor när M.I.A., något försenat, dundrar på med en kort men sjukt intensiv spelning. M.I.A. och fredagens avslutning Kendrick Lamar finns redan recenserade här.
På Bananpiren finns det största området när Slottsskogen stänger, i år med en fjärde scen som är motsvarigheten till dungenscenen med dj:s. Oskar Linnros lockade fredagens största publik inne i magasinet, och följdes av lokala hjälten Parham. Stay out west-området på Bananpiren är någonting som verkligen fallit på plats och fungerar utmärkt i år. Att satsa på färre spelplatser är ett lyckat drag för att minimera krockarna då det annars inte går att hinna med att ta sig mellan olika ställen i stan.
Sista dagen och nytt väderstrul. Lördagen bjöd på regnoväder och Slottsskogen fick återigen öppna senare än planerat. Men schemat kunde kastas om utan några större problem. Markus Krunegård spelade på Azaleascenen och gästades av Miriam Bryant. Precis som dagen tidigare då Krunegård gästat hennes spelning. Little Jinder spelade på Flamingo men verkade lite besvärad av teknikproblem genom hela spelningen. Thåström levererar en mullrande lågintensiv show precis som man förväntar sig. Avslutande Arcade Fire överraskar på mig med sin snygga scenshow, omväxlande musik och galet mycket folk på scen. Beger mig återigen vidare till Bananpiren för att se Hurula och brittiska Dream Wife, som blir årets bästa nya bekantskap. Sånt hör ju till på festival.
Att Way Out West är en festival med höga ambitioner, miljösatsningar på vegetarisk mat och ett bredare perspektiv än bara musik känner vi till sen gammalt. Trots bredden och utbudet så är inte 2018 års upplaga något som överraskar. Proffsigheten har sin baksida när ytan blir för välpolerad. Ett wow-talk på lördagen om popkulturens död sammanfattar det bra, när publiken vuxit upp och fått mer pengar, sponsorerna strömmar till kommersialiseringen tar udden av det nya spännande som man alltid förväntar sig av ny kultur. Metaperspektivet går inte obemärkt förbi när detta diskuteras på plats i ett samtal sponsrat av havremjölk.
Text: Kennet Sundberg