Många har väntat länge, väldigt länge, när ljuset i Annedalskyrkan sakta börjar dimmas ner tills kyrkan är helt släckt. Och väntan visar sig vara väl värd.
Inför en förväntansfull, närmast otålig, och tyst publik tar Rhye plats på scenen. Magin infinner sig direkt när bandet inleder med ”3 Days”. Rhye är en sån artist som är så bra på skiva att man knappt tror att det kan vara bättre live, särskilt röstmässigt. Men det är det.
Det blir mer organiskt live och ges utrymme för utsvävningar. ”Major Minor Love” får en storslagen avslutning som drar åt rock, ”Please” väcker gospel-feelings och i ”Last Dance” är funk-vibbarna så stora att det är svårt att sitta still i kyrkbänken. Samtidigt är det tydligt att Mike Milosh är kvällens dirigent. En uppgift som blir särskilt viktig eftersom att de inte använder sig av en setlist utan väljer låtar efter hand.
Ljussättningen är mjukt enkel och försätter bandet i konstant skugga. Det gör att musiken och framförallt sången hamnar i ytterligare fokus och ger en närmast sakral känsla. Men frågan är om det effektfulla skuggspelet inte sker på bekostnad av kontakt med publiken.
Kvällens sista låt blir ”Open”. Milosh sjunger de sista raderna utan mick och där och då blir man påmind om den sobra storheten i kyrkans akustik. Kan knappast tänka mig ett mer stämningsfullt avslut på festivalens första dag.
Text: Emilia Håkansson
Foto: Daniel Eriksson
